angående vädret

Jag fick ett litet bakslag i min tankevärld precis, eller det var snarare så att det var en insikt. Vad håller jag på med som försöker tänka att folk tycker jag är fin. Och låter snäll.
Att människor vill vara i min närhet, höra min röst och framför allt veta av mig riktigt riktigt nära. Kyssa mig och vara med mig och allt det där.
Och sen slår det mig självklart också att det är patetiskt av mig att sitta här och säga att jag är så ful och dum och ingen vill ha mig som någon mesig jävel utan självkänsla, när jag vet och folk vet att det inte är sant. Jag vet att jag är fantastisk, snäll, skit-tuff och underbar på alla sätt men jag är fan skadad nu. Så låt mig få vara sån här.

Det känns faktiskt som om ingen vettig människa kommer vilja ha mig igen. -Kommer vilja vara min utan att skämmas, utan att gömma mig för andra och låtsats som om jag bara är någon man ligger med ibland, eller ens det. Det känns som om ingen kommer vilja hålla min hand eller vara stolt över mig och glad över att jag finns i dens liv. Och om det en dag kommer verka så som kommer det snart uppdagas att allt är en lögn och att den jävla fan har andra som jag, eller bara har mig i väntan på någon annan.
Jag tror sorgen snart är här och jag är för jävla trött på det här. Fast sen så vet jag att jag måste, gå igenom precis vart enda steg av att jag är ensam och fastän när jag var nära nära mannen så var jag ensam hela tiden ändå.

Och jag vet inte hur jag kan ha gått runt och undrat så varför jag inte är tillräckligt för honom.

Öland Roots 08

Fint var det även om det självklart hände en del,
vilket såklart hör till. Jag hade det bra hela tiden
iaf. Jag hade en tältmän och värma mig på, jag
försonades med en barndomskompis, jag umgicks
med två av mina exs flickvänner lite till deras förtret
men vi brudar hade roligt. Män är lättskrämda.
Bröst jämfördes friskt i gången, och jag träffade
världens mysigaste och underligt kloka man som värmde
min händer och skrattade på ett roligt sätt. Hade en underbar
hund i granntältet. Jag fick min beskärda del av barn när Fliserydarna
kom till oss. Underbar indisk mat och jag snubblade på rötterna.

Passade på att fylleringa och nykter-ringa friskt. Ganska pinsamt

men jag tror man överlevde faktiskt.
Och nu ska jag tydligen flytta till Norge som alla
andra, eller?

Anna 20 år.

söker fortfarande sorgen

din mamma kanske hörde av sig, kanske nån i släkten som är sjuk vem vet
eller din telefon gick sönder, du kanske tappade den i havet
den kanske gled i vattnet, kanske var på Holmön i helgen
kanske glömde den i stugan, spillde rödvin på displayen

jag vet din kompis Carl, en sån klantig person
han har hamnat i problem, fick hämta ut han på polisstation
kanske var du i en olycka, borde jag redan köpa blommor tro
undrar om du gillar gerbera, undrar om du hamnar i rullstol

eller träffa du en tjej när du var på biblioteket, nån som är mycket bättre än mig
en sån som inte luktar nånting, och tänkte du precis det när ni sakta gick genom stan
kanske gick ni och åt kinamat, eller hade du dålig. täckning.
just den dan

*

i väntans tider

Jag satt i badkaret precis för en stund sen och räknade upp saker som behövs inhandlas i huvudet. Tänkte på Annas födelsedagspresent, tänkte på det faktum att Helena är long gone gone och att det blir en väntan på att hon ska komma hem, en väntan som jag ska ta med ro (hoppas jag). Jag borde köpa öronhängen (jag tror det egentligen heter örhängen?), min kamera som antagligen blir ixus 85, och vectavir, för yes, I FEEL NO SHAME, I got the fuckin mouth-herpes. Sen stör jag mig något oerhört på väntan på min mens som aldrig kommer när den ska och när jag vill. Och så kom jag till att undra hur länge jag ska vänta på att få sörja.

Jag har på något sätt längtat efter den tiden något oerhört, endast för att jag hoppas på att efter den så kommer lättnaden. Och den lättnaden behöver jag. Egentligen mer än någonting annat som realistiskt sätt kan hända mig. Jag vill gråta och be done with it. Fastän jag vet att jag har gråtit, och det har inte hjälpt mig. Så jag väntar och väntar. Jag har väntat på ett slut länge, ett markerat slut så att jag vet, och jag har själv planerat det många gånger men det har aldrig fungerat. Så nu tänkte jag som så att det kanske inte är ett slut jag ska vänta på, för jag vill nog ha en början alltför innerligt. Alltför innerligt önskar jag nog det.
Nej, jag ska nu vänta på sorgen.
Och jag hoppas att med sorgen kommer insikten.
Och efter insikten kommer lättnaden.
Det är det jag hoppas på nu, fastän alla de gånger jag hoppats på något förr så har det aldrig fungerat.
Jag vet inte vad jag hoppas på längre.
Men jag väntar.

lön

Eftersom jag faktiskt får mer lön än vad jag trodde så börjar
jag känna att jag faktiskt kan unna mig min ixus 80.
Själva valet och kvalet handlar om färgen, för det finns ju en
rosa förstår ni. Och jag är intruiged.
Vill gärna ha en rosa men det känns töntigt och det känns som
man förringar dens viktighet i mitt liv.. Och hur seriös skulle
man se ut när man vill ta seriösa bilder liksom?
Jag kommer framstå som en tjejig blond (i bemärkelsen korkad)
tjej som ville ha en rosa kamera och köpte en bra och relativt
dyr men kunde lika gärna köpt en kass skitkamera för jag tänker
ändå bara ta kort på kattungar och fyllehångel.
Jag vill inte att min kamera ska få mig att framstå som dummare
än vad jag är. Men jag tycker rosa är tufft. Tyvärr kommer jag
nog inte lyckas utstråla det.
Så, om man nu säger att jag skiter i att köpa den rosa så är det
inte längre lika viktigt för mig att ha ixus 80 utan resonerar
mot min dåliga ekonomi att jag då lika gärna kan köpa en ixus 85.
Så, det vore smart på ett sätt att haka upp mig på att jag vill
ha den rosa. Annars kommer det aldrig sluta och jag kommer
fastna med en 90a och minst tusen spänn mindre.

Det här är nog något av det mest oviktiga problem jag tagit
upp här.
Men vafan,
http://www.inet.se/?page=product&stockid=6201412&a=6201412

Upd. Nu meddelade Unn att den människa hon vet om som har
en rosa ixus 80 är, I quote; "therese är säkert väldigt feminim,
tokigt girlie". Den imagen orkar jag faktiskt inte hålla uppe.

Det blir väl en silver då. Men det känns plötsligt inte lika kul
att köpa.
Jävlar vad jag låter galet materialistisk. Nu ska jag jävlar lägga
ner.

Fan vad tråkigt. Nu känner jag mig ännu mer patetisk då Unn
gladeligen påpekar att det är nördigt av mig att köpa en silver
bara för att jag bryr mig om vad folk ska tycka. Skit också.
Det finns ingen bra väg ut ur det här.
Eller detta lama blogginlägg.

midsommar. jag vet att jag saknade sånt här