nu ska hon äntligen åka! haha
jag känner angsten själv faktiskt. jag vet hur
jag kände det när jag skulle åka och det var fan inte kul.
fastän min going-away-ångest är nästan som värst just nu.
jävla norge. - jag vägrar
och just nu känns det som min största anledning till att så barnsligt
envist och tjurskalligt kämpa emot fjordarnas land faktiskt är att få gå på
huseby julmarknad. samt att efter morgondagens resa aldrig behöva
flyga mer (jag har fått en helt ny och panikartad flygrädsla).
men jag gillar när det är mysigt hösigt, min kropp och själ behöver
höstmyset fastän fan inte i ensamhet i jävla norge.
jag grät faktiskt lite idag på jobbet i all misär (andra gången jag
gråtit och kännt mig patetisk inom väldigt kort tid, jag brukar
inte gråta, det är töntigt, och jag tänker inte fortsätta.) jobb-gråten
berodde troligtvis mest på den utlösande faktorn: magsjukan.
Sjukan spred sig på jobbet idag och eftersom jag redan var stressad
till max och bara ville till en säng och sova (och hata norge) så blev
det helt enkelt lite för mycket när jag började må illa, mest för att
jag ska flyga imon bitti och inte vill spy hela vägen till valencia.
Jag tänker nog vägra det med.
Jag ska börja vägra mer; våga vägra .
För att prata om något annat..
Unns avskedsfest. Det absolut bästa, och ja, det går helt
klart före Unn själv och det faktum att det var hennes hejdå,
-WOLVERINE var där. Praktiskt taget iaf. En definitivt lika
snygg Helena bakom allt åtminstone.
Sen gick ju min kamera sönder innan jag ens kom dit riktigt,
tappade den klassiskt nog i det hårda underlaget. Kameran
gick väldigt sönder men Hermanns hemförsäkring räddade mig
väldigt bra.
På söndagen mådde jag prima och tog mig för en hel massa saker
men mest underhållande var att hämta Unns kattunge som
hennes pappa skulle få, som överraskning. Det gick både och men
nu är den iaf på plats.
så,
hejdå härliga unn,
jag ser fram emot långa mejl som bara är till mig och dig,
som det var hela tiden när jag var borta, det tänker
jag inte glömma och det ska jag gengälda.
