i väntans tider

Jag satt i badkaret precis för en stund sen och räknade upp saker som behövs inhandlas i huvudet. Tänkte på Annas födelsedagspresent, tänkte på det faktum att Helena är long gone gone och att det blir en väntan på att hon ska komma hem, en väntan som jag ska ta med ro (hoppas jag). Jag borde köpa öronhängen (jag tror det egentligen heter örhängen?), min kamera som antagligen blir ixus 85, och vectavir, för yes, I FEEL NO SHAME, I got the fuckin mouth-herpes. Sen stör jag mig något oerhört på väntan på min mens som aldrig kommer när den ska och när jag vill. Och så kom jag till att undra hur länge jag ska vänta på att få sörja.

Jag har på något sätt längtat efter den tiden något oerhört, endast för att jag hoppas på att efter den så kommer lättnaden. Och den lättnaden behöver jag. Egentligen mer än någonting annat som realistiskt sätt kan hända mig. Jag vill gråta och be done with it. Fastän jag vet att jag har gråtit, och det har inte hjälpt mig. Så jag väntar och väntar. Jag har väntat på ett slut länge, ett markerat slut så att jag vet, och jag har själv planerat det många gånger men det har aldrig fungerat. Så nu tänkte jag som så att det kanske inte är ett slut jag ska vänta på, för jag vill nog ha en början alltför innerligt. Alltför innerligt önskar jag nog det.
Nej, jag ska nu vänta på sorgen.
Och jag hoppas att med sorgen kommer insikten.
Och efter insikten kommer lättnaden.
Det är det jag hoppas på nu, fastän alla de gånger jag hoppats på något förr så har det aldrig fungerat.
Jag vet inte vad jag hoppas på längre.
Men jag väntar.