nu när jag ska åka
(watch out för jag är så bakfull så jag gråter, super-emo)
det finns mycket jag vill säga. jag vet att jag
inte ska vara borta så länge.. och så. men som
dem flesta vet så har jag nästan alltid någonting
att säga. på ett bra sätt, oftast.
hittills har det här året faktiskt varit väldigt svårt
och jobbigt på många sätt, har inte funnits mycket
bra förutom det som alltid är bra, CBC <3.
skolan var fan sjuk. jag skulle inte överlevt mer,
det enda som just nu känns positivt med det där
var maria. och att jag fick prata hejdlöst. hejdlöst.
sen orkar jag inte ens tänka på mamma. för det har
varit för mycket. men nu är jag ju i alla fall out and
about. men det känns hemskt, faktiskt väldigt
sorgligt att inte ha ett hem. inte ens ett jävla skjul
någonstans. och även om det går bra, och jag älskar
alla som låter mig bo hos dem såklart, så känns det
sorgset.
och allt annat ofattbart hemskt som har hänt för var
och en av oss. jag hatar det. och jag kan inte ens
försöka prata om det. men ni vet.
det finns en person som har upptagit alltför mycket
av min tid. som jag har lagt för mycket tankar, känslor,
omtanke, ilska, besvikelse och energi på.
jag hatar att du kan såra mig.
och eftersom jag aldrig varit tydlig, rak or whatever så
får jag ju följaktligen skylla mig själv för detta
halvår av hjärta, smärta och allmän förödmjukelse.
och grejen är väl den, att det kunde varit bra, jag har
hela tiden försökt bete mig som om det inte är en
stor grej för mig, inte varit ute efter mer. kanske lite
mer, okej, men samtidigt har jag reagerat över dig
som om du är en människa som står mig så nära att
jag lidit varje gång du inte sagt något, ringt eller kollat
åt mig i andras sällskap.
jag vet att jag är lite sjuk i huvudet, men jag vet på ett
sätt att du vill lite samma saker som jag i livet, värderar
samma kunskap, göromål, tankar och tyckanden.
jag vill ha ett lagom jävla hus i djupaste småland och
där vill jag vara med dig, ett gäng ungar och lite
kreatur.
min stora önskan skulle väl vara att du inte såg mig som
ett psycho utan som du gjorde precis innan allting.
fast jag orkar inte tänka på allt med dig nu.
(though, I can’t forget how you make me stretch to the ceiling)
för fan jag verkligen lider JUST NU från allt med dig
sen till olle skulle jag vilja säga att du vet precis
vad jag tycker. så överge för fan inte allting och
sluta hålla på, du vet precis varför jag säger så, allting
som står bakom, och du vet precis hur jag känner för dig.
att anna också åker känns jättekonstigt och det känns inte
alls som om jag lämnar henne på samma sätt.. men jag
har börjat inse att hon ju kommer vara lika borta för mig
som alla andra så jag saknar henne. jättemycket.
jag känner mig väldigt out of place.. på något sätt ett
äldre tyngre sinne även om det flesta människor ser mig
som never-stop-smiling-silly-siri, känns det som. jag hatar
det. jag hatar när jag hör mig själv säga något som låter
helt idiotiskt eller helt enkelt som något bajs jag sagt endast
för att fylla ut tystnaden. jag hatar hur jag ser vissa människors
blickar och ser dem tänka less of me. jag sänker mig i
deras ögon. det finns bara vissa som förstått den sidan av
mig och därav inte förringar hela mig till nonsens.
det har varit ett jobbigt år för alla. och jag känner att
min enda stora smärta i att åka är att lämna helena och
jag hoppas av hela mitt hjärta att du inte känner att jag
övergivit dig av någon dum anledning, för jag känner att
jag måste iväg härifrån, från familjen och allting som har
varit jobbigt, som du så väl vet om. men det är dig jag
kommer ha hemlängtan till. <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
