en person som jag faktiskt får känslan av att han ibland tror
att allting handlar om honom. Han tar åt sig när han inte borde
och missar/ignorerar helt det jag vill få fram till honom.
Det finns stunder och saker hos den här personen som jag
tycker mycket om, som är spännande, hemliga och bara han.
Och jag tror det finns saker hos mig han tycker om fastän jag
inte vet om han glömt det för det var för längesen dem sidorna
kom fram. Allting har istället blivit jävligt jobbigt. Jobbigt är ordet,
det liksom irriterar hela tiden och blir aldrig riktigt bra. Det blir
konstiga stunder och missuppfattningar varje gång. Jag får inte
fram det som faktiskt är bra hos mig och det som jag vill visa
när jag mår okej och det ligger hos honom (jag gillar att skylla
ifrån mig), detta att jag inte får fram någonting. Han liksom hindrar
detta från att hända med en massa val han gör. Det är ett praktiskt
problem och ett viljeproblem. Och viljan har nog snart försvunnit helt.
För det blir så när det aldrig finns tid och plats för det som är bra.
Jag hade behövt mer tid.
Allting blev tusen gånger mer invecklat än vad det borde och
jag har försökt så hårt fastän jag överanalyserar av naturen.
Och att det fanns en tid och en press över att bestämma sig
dämpade mycket. Jag hatar att det blev såhär emo innan jag
orkade med det, fastän det var du som började. Och det minns
jag väl. Om du tänker att det var jag har du fel, det var i så fall du
som tolkar allting som du vill och så att jag blir ett problem, eller
så. Jag menade aldrig att bli jobbig och jag vägrar tro att jag
blivit det utan återvändo. Jag skyller på omständigheterna och
kanske dig som ville skylla att allt blev jobbigt på någon. Och
jag låg där jämte. Så känns det iaf.
Jag hade behövt mer tid.
Jag undrar om du väljer att ta till dig.
Jag skulle också tycka att jag inte är något att
hänga i julgranen när jag emobloggar på det här sättet.
Back-to-fifteen-tema, som sagt.
upd.
(morfinet igen. never mind)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar