rethostan

hjälp mig!
det känns som jag hostar upp mina lungor var fjärde minut or so. vad hjälper? please?
till och med gjorde som mannen säger och åt en sked honung, disgusting.

I don't know how to love him

I don't know how to love him.

What to do, how to move him.
I've been changed, yes really changed.
In these past few days, when I've seen myself,
I seem like someone else.
I don't know how to take this.
I don't see why he moves me.
He's a man. He's just a man.
And I've had so many men before,
In very many ways,
He's just one more.
Should I bring him down?
Should I scream and shout?
Should I speak of love,
Let my feelings out?
I never thought I'd come to be his.
What's it all about?
Don't you think it's rather funny,
I should be in this position.
I'm the one who's always been
So calm, so cool, no lover's fool,
Running every show.
He scares me so.
I never thought I'd come to this.
What's it all about?
Yet, if he said he loved me,
I'd be lost. I'd be frightened.
I couldn't cope, just couldn't cope.
I'd turn my head. I'd back away.
I wouldn't want to know.
He scares me so.
I want him so.

I love him so.

relationskris hösten 08

Margareta
Moa
Christian
Anna
Helena

det verkar vilja skita sig totalt det här
---

jag är livrädd inför imon. total jävla panik.
känns som framtiden avgörs, och den avgörs på
små saker jag säger, gör och ser ut.
jag pallar inte pressen.
istället för att arbeta bra under den så panikar jag
och hamnar i någon slags självdestruktiv spiral nedåt
där jag gör allt för att säga för mycket, skämta om
allvarliga saker på fel sätt och skrämma iväg den andra
personen genom att själv sätta för mycket press,
genom att förstora allting och vara oförmögen till att
bara slappna av och go with the flow. det är helt enkelt inte för mig
detta med att bara leva livet här och nu och inte oroa mig osv.
jag vill inte ha denna pressen.
och jag har den bara för jag bryr mig för mycket,
låtit allt bli en för stor del av mitt liv och huruvida
jag är lycklig eller ej.

men det värsta av allt skulle väl vara om det avgjordes
på stora faktum om stora ord. min största rädsla sammanfattas
ju ganska bra av lokes - allt du är.
eller som christian skrev häromdagen
han älskar inte dig

partnership

You had so many opportunities

So much time, so much space, so much room to breathe

And you

So much time inside when you put it aside you waste it

So much time inside when you put it aside you waste it

You see your fortune lie you can decide to wake it

So much time inside when you put it aside you waste it

And she will come and take your hand

She will help you understand

She will help you understand

And she will lead you to your peace

In times when you feel weak

In times when you are weak

And when your space it feels deranged

She will hold the key to change

She will offer the key to change

So be sure when she whispers in your ear

That she will chase away those fears

Then she will chase away those fears

On your journey be proud of what you seek

And your love for he or she

For they will help you feel complete

jag vill blunda tills allt blir bra igen

sitter vid maggans dator och pratar med christian och medina.

jag har fina kinesögon men svullnaden lägger sig nog tills imon bitti.

det är som om att kroppen inte orkar mer fastän hjärnan vill så gärna. mina känslor verkar reagera på ett skrämmande likt sätt som min mammas gör när det har varit för mycket. 

fastän jag vet i huvudet att det inte är så viktigt. att jag inte borde bli sån här så är det ju så.

så jag försöker fokusera på saker jag vill.

saker jag vill drömma om till exempel, simons värmländska konstnärskollektiv låter väldigt lockande just nu. eller att överhuvudtaget ta tag i att göra saker jag tycker om. 

när slutade jag med det? och varför?

konstnärskollektiv låter ändå som något som absolut inte är för mig. kan inte ta att vara så odelat flummig och jobbiga som en del människor är. att överhuvudtaget flytta in i ett existerande kollektiv som man inte tidigare känner är nog väldigt mycket ett lotteri.

jag kan tänka mig att starta ett och välja mina medlemmar.

just nu är det väl mest aktuellt med mig, helena, christian och maggan i Singelstorp. Japp.

kanske att åldermannen vill komma med

och torpet jag har hittat.

snälla någon, ge mig 250 000. 

I <3 interwebz

skaffat ett lite dysfunktionellt bredband för jag klarade inte
av isoleringen och ensamheten som följde ett nydala utan internet.

jag har flyttat, älskat och levt i allmän misär den senaste tiden.
det ska jag berätta mer om någon annan gång för nu ska jag jobba
dygnet.
konstigt att inte ha jobbat på så länge och sen kommer självklart
allt mer eller mindre på en gång. ska nog skriva ner det här så jag
vet och så att moa och christian (mina enda bloggläsare som inte
befinner sig i sydamerikat) vet när vi kan ses i okt:

fre 17e: 14.30 - natt - 13.00. lör
ledig lördag, söndag, måndag
tis 21e: 14.30 - natt - 10.00. ons
ledig onsdag
tor 23e: 14.30 - 21.30
fre 24e: 11.30 - 19.00
lör 25e: 09.00- 20.00
sön 26e: 08.15- 20.00.
mån 27e: 14.30- 21.oo
ledig tisdag och onsdag
tor 30e: 08.15 - 19.00/20.00.
fre 31: 11.30 - natt - 14.30 lör.

mmm. jag ville nog mest att folk skulle tycka synd om mig där

bye bye stön/poser/fantomen

nu ska hon äntligen åka! haha

jag känner angsten själv faktiskt. jag vet hur

jag kände det när jag skulle åka och det var fan inte kul.

fastän min going-away-ångest är nästan som värst just nu.

jävla norge. - jag vägrar

och just nu känns det som min största anledning till att så barnsligt

envist och tjurskalligt kämpa emot fjordarnas land faktiskt är att få gå på

huseby julmarknad. samt att efter morgondagens resa aldrig behöva

flyga mer (jag har fått en helt ny och panikartad flygrädsla).

men jag gillar när det är mysigt hösigt, min kropp och själ behöver

höstmyset fastän fan inte i ensamhet i jävla norge.

jag grät faktiskt lite idag på jobbet i all misär (andra gången jag

gråtit och kännt mig patetisk inom väldigt kort tid, jag brukar

inte gråta, det är töntigt, och jag tänker inte fortsätta.) jobb-gråten

berodde troligtvis mest på den utlösande faktorn: magsjukan.

Sjukan spred sig på jobbet idag och eftersom jag redan var stressad

till max och bara ville till en säng och sova (och hata norge) så blev

det helt enkelt lite för mycket när jag började må illa, mest för att

jag ska flyga imon bitti och inte vill spy hela vägen till valencia.

Jag tänker nog vägra det med.

Jag ska börja vägra mer; våga vägra .

För att prata om något annat..

Unns avskedsfest. Det absolut bästa, och ja, det går helt

klart före Unn själv och det faktum att det var hennes hejdå,

-WOLVERINE var där. Praktiskt taget iaf. En definitivt lika

snygg Helena bakom allt åtminstone.

Sen gick ju min kamera sönder innan jag ens kom dit riktigt,

tappade den klassiskt nog i det hårda underlaget. Kameran

gick väldigt sönder men Hermanns hemförsäkring räddade mig

väldigt bra.

På söndagen mådde jag prima och tog mig för en hel massa saker

men mest underhållande var att hämta Unns kattunge som

hennes pappa skulle få, som överraskning. Det gick både och men

nu är den iaf på plats.

så,

hejdå härliga unn,

jag ser fram emot långa mejl som bara är till mig och dig,

som det var hela tiden när jag var borta, det tänker

jag inte glömma och det ska jag gengälda.