liderlighet och kärleksklot

Okej.
Hur snöigt det än är så hann vårkänslor börja spritta i mig
precis innan snön föll och har därför funnits kvar i min kropp
och inte fått något utlopp på grund av Vintern och har nu samlat
ihop sig till ett sånt där klot jag får ibland. Ett kärleksklot.
Nu har jag haft klotet i snart en vecka.

Kärleksklotet. Det känns ungefär precis som när man är kär,
typ hela bröstkorgen fylls med någonting och det känns som om
man knarkar lite akut kärlek, lite lycka varje gång man tar ett djupt
andetag. Fastän det ofta efterföljs av lidande nästan varje gång
då det känns som den okända förälskelsen är olycklig. Get it?
Känns som om jag längtar efter någonting jag vet att jag inte kan få
men jag vet ändå inte vad det är.

Jag vet att det här med kärleksklotet har hänt mig innan i livet
och jag vet också hur det har gått. Har nog mycket att tacka det
för, många bra starter. Men också mången händelser som jag
gärna ger skulden åt kärleksklotet. Klotet av kärlek.
Klotet av kärlek som finns i mitt bröst.
Låter jag som Lars Winnerbäck och har totally lost it?

Det kanske helt enkelt bara är vårkänslor, så som alla andra också
känner det. Kanske. Men det gör mig ledsen. Gråtig och allmänt stirrig.

Hoppas inte jag gör någon rädd. Jag ska inte kasta det på er,
jag har i alla fall inte gjort det än. And I have no intention of doing so either.

Och så är jag ju jävligt liderlig också vilket jag inte tror ALLS
har nååågonting att göra med varken våren eller kärleksklotet,
eller någonting annat för den delen.


ps. är du fortfarande arg?

Kärlek och Småland, HEMMA

Hemma. Överraskningarnas Siri, hemma.

Vill nörda mig med massa lotr citat men beslutar att inte.

Lite sur över att comviq inte låter mig behålla mitt gamla

nummer for jag inte använt det på ett halvår, hur skulle jag

kunna ha gjort det då!? Well. Det blir kanske bra, lite nystart,

fast jag är ändå sur.

Okej, jag hänger upp mig på småsaker, kan verkligen inte förstå att

jag är hemma, i Växjö, Småland som jag har idealiserat där borta i

söderhavet.

Och det är så jävla kallt.

Och tydligen är det kris och jag måste jobba ikväll. Här är det inte mycket

tid för lugn och eftertanke.

Jag är hemma i alla fall, och jag har längtat Så efter er.

Så nu vill jag se er, krama er, höra er och bara va,

mer er.

Kärlek

-

-

-

Men jag saknar redan borta kanske lite.

sa javla trott

pa det mesta faktiskt.
att jobba, men det ar man ju alltid innan man kommer in i det.
att aka buss fram och tillbaka, ja overallt och hela tiden.
att se mina pengar sina.
att inte fa shag nagonsin.

har ett vad om nasta vecka dock. men det kanns som att
det alltid gar fel nagot litet och mitt shagvictim har sakert
flyttat till uzbekistan nar jag kommer tillbaks.

god jul

julmiddag

kitchen scene:
-siri is making a christmas cake in the shape of a star
-nigel comes in to the kitchen singing;
you're a staaar, you're a staaar
you got big tits and you wear no braaa


god jul allesammans

smaland

sitter i australien i mitt hem.
nigel och my far runt omkring, veckovilla som fan.
man blir det minsann.

vi har varit pa ikea tva ganger redan och kopt daim,
marabou, sill och pepparkaksdeg. och kollat pa alla
svenska namn pa moblerna.

jag har till och kollat upp smaland pa wikipedia.org
och sa hittade jag ett par gamla hus&hem tidningar om
sommarstugor. shit

snart ar det mat

det ar sadana enkla saker som livet kretsar kring kanner jag,
har jag lart mig.

jag ar inte sa sjuk langre aven om jag kanner en ny infektion
sprida sig over benen. jag ar radd for att aldrig kunna kanna
mig snygg igen, och nar jag val tanker sa sa bara forbannar jag
mig sjalv. for jag ar sa javla fin, you know.

detta ar min sista dag i polynesien, jag ar bakfull och har ont i
huvudet och har pa mig en halterneck vilket bara gor situationen
varre. igar hade jag min nya jattefina klanning pa mig. jag fick
sova jamte nagon som holl om mig tryggt som jag litar pa.
alltid dessa hejda

you’ll never miss the love of yuh woman til you miss it

nu när jag ska åka
(watch out för jag är så bakfull så jag gråter, super-emo)

det finns mycket jag vill säga. jag vet att jag
inte ska vara borta så länge.. och så. men som
dem flesta vet så har jag nästan alltid någonting
att säga. på ett bra sätt, oftast.

hittills har det här året faktiskt varit väldigt svårt
och jobbigt på många sätt, har inte funnits mycket
bra förutom det som alltid är bra, CBC <3.

skolan var fan sjuk. jag skulle inte överlevt mer,
det enda som just nu känns positivt med det där
var maria. och att jag fick prata hejdlöst. hejdlöst.
sen orkar jag inte ens tänka på mamma. för det har
varit för mycket. men nu är jag ju i alla fall out and
about. men det känns hemskt, faktiskt väldigt
sorgligt att inte ha ett hem. inte ens ett jävla skjul
någonstans. och även om det går bra, och jag älskar
alla som låter mig bo hos dem såklart, så känns det
sorgset.
och allt annat ofattbart hemskt som har hänt för var
och en av oss. jag hatar det. och jag kan inte ens
försöka prata om det. men ni vet.

det finns en person som har upptagit alltför mycket
av min tid. som jag har lagt för mycket tankar, känslor,
omtanke, ilska, besvikelse och energi på.
jag hatar att du kan såra mig.
och eftersom jag aldrig varit tydlig, rak or whatever så
får jag ju följaktligen skylla mig själv för detta
halvår av hjärta, smärta och allmän förödmjukelse.
och grejen är väl den, att det kunde varit bra, jag har
hela tiden försökt bete mig som om det inte är en
stor grej för mig, inte varit ute efter mer. kanske lite
mer, okej, men samtidigt har jag reagerat över dig
som om du är en människa som står mig så nära att
jag lidit varje gång du inte sagt något, ringt eller kollat
åt mig i andras sällskap.
jag vet att jag är lite sjuk i huvudet, men jag vet på ett
sätt att du vill lite samma saker som jag i livet, värderar
samma kunskap, göromål, tankar och tyckanden.
jag vill ha ett lagom jävla hus i djupaste småland och
där vill jag vara med dig, ett gäng ungar och lite
kreatur.
min stora önskan skulle väl vara att du inte såg mig som
ett psycho utan som du gjorde precis innan allting.
fast jag orkar inte tänka på allt med dig nu.
(though, I can’t forget how you make me stretch to the ceiling)
för fan jag verkligen lider JUST NU från allt med dig

sen till olle skulle jag vilja säga att du vet precis
vad jag tycker. så överge för fan inte allting och
sluta hålla på, du vet precis varför jag säger så, allting
som står bakom, och du vet precis hur jag känner för dig.

att anna också åker känns jättekonstigt och det känns inte
alls som om jag lämnar henne på samma sätt.. men jag
har börjat inse att hon ju kommer vara lika borta för mig
som alla andra så jag saknar henne. jättemycket.
jag känner mig väldigt out of place.. på något sätt ett
äldre tyngre sinne även om det flesta människor ser mig
som never-stop-smiling-silly-siri, känns det som. jag hatar
det. jag hatar när jag hör mig själv säga något som låter
helt idiotiskt eller helt enkelt som något bajs jag sagt endast
för att fylla ut tystnaden. jag hatar hur jag ser vissa människors
blickar och ser dem tänka less of me. jag sänker mig i
deras ögon. det finns bara vissa som förstått den sidan av
mig och därav inte förringar hela mig till nonsens.
det har varit ett jobbigt år för alla. och jag känner att
min enda stora smärta i att åka är att lämna helena och
jag hoppas av hela mitt hjärta att du inte känner att jag
övergivit dig av någon dum anledning, för jag känner att
jag måste iväg härifrån, från familjen och allting som har
varit jobbigt, som du så väl vet om. men det är dig jag
kommer ha hemlängtan till. <3